Reflektion6: Twitter

Får man snart "bara vara"? Finns man om man inte syns eller hörs? När jag provar på Twitter tänker jag på Berkeleys "att vara är att förnimmas", om möjligheten att ting upphör att existera om de inte observeras av någon. Frågan om ljudet av trädet som fälls i skogen existerar - om ingen hör det? Om man inte finns i digitala sociala nätverk - kommer man inte räknas då?

Nä, jag kan inte påstå att jag gillar Twitter. Jag gick och in och skapade konto där och på TweedDeck för över en vecka sedan, och när jag sedan skulle in där igen i dag kom jag inte ihåg hur. Förstår heller inte om TweetDeck förenklar eller försvårar.

Rätt använt och med rätt twitterkamrater tror jag twitter kan vara "en bra grej". Jag är inte intresserad av att berätta eller läsa vad andra gör för stunden, men läser gärna kloka tankar eller delar tips och idéer, så att twittra med kollegor eller andra med samma intressen, tror jag är givande.

Jag har ett facebook-konto, men har ännu inte riktigt förstått vitsen med det - även om det också kan användas "mer konstruktivt", så som twitter kan användas enligt ovan. "Bra att ha" är det ändå, tycker jag. Man kontaktar lätt andra och faktiskt enklare än genom att skicka ett mejl (som först var min invändning mot facebook - att man om man inte träffar eller ringer sina vänner, så kan man mejla dem). Bloggen jag skriver är också ett slags nätverk, responsen man får och kontakterna man ibland knyter.

Risken med sociala nätverk på nätet? Dels att man i (snabb) skrift inte inte blir förstådd så som man blir i samtal där man träffas fysiskt där kroppsspråk, tonfall, skratt och tonfall bidrar. Dels risken att det blir ytligt - och mer envägskommunikation än tvåvägs. Och inte minst risken för stress - att alltid vara uppkopplad, sedd och nådd.